Det kan verka som att klassisk musik är något lite dammigt och torrt. Många av oss har inte ens varit i närheten av konserthuset i Stockholm, annat än på väg till biografen intill eller när vi skulle på loppis. Vi kanske känner till ett par av de riktigt stora namnen i musikhistorien, såsom Mozart, Beethoven och Bach. På radio rattar vi gärna förbi de klassiska kanalerna och väljer något poppigare, med ett mer direkt och lättsmält tilltal. Möjligen sätter vi på lite barockmusik när vi studerar inför en tenta och när vi gifter oss. Allt det är ju förstås fint.
Men vad vi missar! Vårt musikarv är ju en skatt utan dess like. Det finns något där för alla smaker, sinneslägen och faser i livet. Människor precis som du och jag som ägnat hela yrkesliv åt att skriva musik, åt oss. Förr behövde man ta sig till ett konserthus om man vill höra en symfoni eller åtminstone leta upp en stråkkvartett någonstans, men i dessa dagar är vi lyckligt lottade på så sätt att vi kan höra allting på skiva eller rentav via internet. Tusen och åter tusen timmar av örongodis som bara väntar på att upptäckas och utforskas. Ta en titt på allaannonser, kanske hittar du början på ditt musikaliska äventyr där.
Rädslan för att inte kunna tillräckligt och för att inte kunna förstå är något som många känner. Det framstår kanske som en svåråtkomlig konstform för några få invigda själar som vet när de ska applådera och inte. Detta är en missuppfattning. Se bara denna guide. Saken är att även när vi sneddar över Hötorget och går in på biografen så får vi ofta ändå uppleva klassisk musik eller konstmusik som det även kallas. Filmmusiken är ju klassisk även den och ofta har de som skrivit den studerat de gamla mästarna åt oss. Så i själva verket är de flesta av oss, förutsatt att vi gillar film, redan konnässörer vad gäller klassisk musik.
För att nämna ett fåtal: Philip Glass, som skrivit musiken till Timmarna och Truman Show. John Williams, som skrivit musiken till Jurassic Park. Danny Elfman, som skrivit musiken till Edward Scissorhands. James Horner, som skrivit musiken både till Titanic och till Braveheart. Detta är bara några få exempel. Rent stilistiskt är åtminstone Philip Glass starkt inspirerad av romantiken och kompositörer som Beethoven och senare även Wagner, allt med stora känslor och medryckande melodier.
Som ett tankeexperiment -föreställ dig en film utan musik. Ta till exempel scenen ur Titanic när fartyget lämnar Southampton. Det som återstår är en betydligt tråkigare scen än den med musik till. Detta kan sägas för nästan alla filmer vi ser. Så visst är det så att den klassiska musiken är här för att stanna. Den hjälper oss känna och vägleder våra känslor genom berättelserna vi tar del av på film.